På historisk mark

Den dagen då regnet skulle vara frånvarande satsade allt på ett kort åkte in till Östersund för att bli kulturellt och historisk berörda. En stor del av familjen är ju suckers för sådana ting och då är Jamtli som en omvänd Pandoras ask. 

Himlens portar öppnade sig på väg in till stan och hela upplevelsen hotade till att gå om intet. Vattnet som dånade ned kom verkligen i en imponerande hastighet. Inte illa alls när regnet liksom studsar mot gatan så man blir blöt både uppifrån och på volley. Men, som vanligt, trägen vinner och den som mest tålamod brukar ju dra hem storvinsten. I form av uppehåll och strimmor av blå himmel den här gången. 

Med barnen väl förankrade i handen tågade vi in till Jamtli och påbörjade vår runda ban genom olika tidsepoker och människoöden. Vid varje tidsmiljö befann sig skådespelare som tog sina roller på allvar och heder. De interagerade med barnen och svarade på alla frågor som ploppade fram. Som varför tjejerna på fäbovallen gick barfota och varför det låg en nyckel i bebisena vagga i huset från 1840. Man är ju lite av en skåderspelartalang själv (ehrm)och kunde inte låta bli att spela med en smula. Som när hippin i torpet 1975 frågade vad vi tyckte om att Palme skulle starta upp nya kärnreaktorer. Helt riskfritt blev mitt svar. Det är ju inte så att nått kärnkraftverk skulle drivas på så hårt att en härdsmälta skulle uppstå 11 år från 1975. 

Hela parken är som ett stort lekbart museum. Hur hade gårdagens människor det egentligen? Finns det något bättre sätt att få veta än att snoka i skåp och lådor? Just så.

I 1970-tals området fanns helt fantastiskt ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med bokstavsföreställning! Finns det någon större glädje än att sjunga med i barndomsnostalgi? O vad det låter bra, det är o:na i ordet som gör det. Poesi och ljuv dikt. 

Pyret var inte riktigt lika imponerad av kolossala bokstäver och lattjo lajbanlådan. Lilla fröken hopp-och-skutt hittade ett sagolikt bra sätt att använda de ikoniska elefanterna samtidigt som showen pågick i bakgrunden.

Vi avslutade besöket på det mest storslagna sättet vi kunde komma på- i slänggungekarusellen. Alltså, jag satt ju inte uppflugen på en sån där instabil grej. Risken var för överhängande att mina skräckslagna tjut skulle skrämma bort besökarna redan på parkeringen. Flygturen överlät jag till tjejligan och de genomförde åket med självsäker bravur. 

Ensamheten

Semester är alldeles, alldeles underbart. Hela dagar till att umgås och göra fantastiska ting. Hela dygnet runt. Faktiskt, ibland blir det lite för mycket av det goda. När tjejerna tävlar om vem som ska sitta närmast. När det enda jag hör är mamma mamma mamma mamma och det enda jag gör att att uppfylla små människors behov.

Innan måttet blir rågat och kamelens rygg knäcks byter jag om till superkraftskläderna, snörar på dojjorna, drar igång dagens Sommar i P1 och springer i väg till dagens egentid. 30 minuters flåstid. Att kuta är dessutom det absolut bästa sättet att undvika kliande bett från knott, mygg och svier. Bättre fly än att illa fäkta för att vara mer precis. 

Just den här springturen ledde upp till sjön. Turen tog sin början med 1.3 km segdragen uppförsbacke innan vägen planar ut och efter ytterligare nån kilometer börjat glittret i vattnet skymta på vänster synfält. När man så äntligen hamnat nere vid sjön tar jag och följer strandremsan 70 meter för att få lite exotisk känsla. Därefter vänds steken och stegen leder tillbaka samma väg som jag kom. Med den numera efterlängtade 1.3 km långa nedförsbacken. 

Samtidigt som man spurtar in på grusplanen störtar två flickor fram med utsträckta armar. 30 minuters total saknad och den ljuvliga återförening. Borta bra men hemma bäst, som vanligt.

Elektrisk

Häromdan råkade solen skina från en nästan klar himmel. Nej, drog inte till las plaja för att lattja i vågskvalpet och dricka ljummen saft. Nepp, vi gjorde något mycket mer elektriskt än så. Den silvriga faran tog oss till Arve-museet där det verkade va något slags jippo med ångbåt, ponnyridning, båtrejs och lotteri. Gosan vann storvinst på hennes båda lotter och Pyret vann äpple. Min egen barndom spelar upp sig. Jag vann antingen nitlotter eller skräpet, syster yster vann det stora glittriga fantastiska. Bitterhetens smak känns inte allas längre. Inte nått. 

Tjejligan skumpade runt på en tålmodig ponny. Gosan har en sällsynt bra hållning och är något av en naturbehåvning påstod tjejen som höll i andra änden av grimskaftet. Så nu önskar sig tjejligan högst av allt en egen liten ponny som kan beta förnöjt i trädgården. När vintern kommer kan ponnyn bo i tvättstugan och den kommer inte märkas aaaalllllsss. Pyttsan. 

För att skaka av oss hästdrömmarna spatserade vi in på själva muséet som belyser hur tekniken introducerades och underlättade människors vardag och arbete. Det är fascinerande hur något så trist faktiskt var ögonöppnande intressant. Eller tja, livet var nog långt ifrån trist för de människor som fick elektriskt ljus, kyl eller elektronik på fartyg men att kolla på en radda motorer är ju inte så värst stimulerande. Sån tur att muséet bjöd på fler ting än gamla bilar och mopeder. Som otroligt pedagogiska lekmiljöer för barn. Me like alot.

Där bakom gömmer sig en smedja komplett med glöd, hammarslag och sot.

Varför en barnvagn från 1940-talet stod uppallrad där förstod jag inte riktigt men Gosan blev själaglad.  Just den där pysen heter Olle och behövde självklart stoppas om för att kunna sova.

I ett hörn av muséet visades innovationer inom vatten i kök och badrum. Vattnet vi nyttjar nuförtiden är porlande friskt, allt annat är en omöjlig tankevurpa. För ynka 65-70 år sen var det tydligen inte helt självklart.

Moses fixade biffen genom att slå med staven på klippan för att rent skulle bryta vatten fram (för er som inte är lika bevandrade i biblisk historia som 1940-talets människa). Hur ett icke namngivet vattenverk betedde sig för att få hygieniskt vatten avslöjades inte och vad erfarenheten visade får bli ett olöst quiz

Med den nervkittlande frågan lämnade vi byggnaden och gick ut i solskenet. Glassen väntade och kanske en till tur på ponnyn. Det är lika bra att njuta av vädret, solen skiner kanske bara idag. 

Åre (ts) besök

Vad vore en Norrlands-semester utan en visit i Åre? Åre är ju landets coolaste by och när vi stövlar omkring på dess gator faller en del av coolheten över på oss. Kan man ju hoppas iallafall. Under åren som gått har jag antagit en viss huvudstads-dialekt och Åre är den enda plats utanför Stockholms län där jag inte behöver våndas när orden faller ur munnen. Bara det gör ju resan dit ett kärt besvär.

Byn visade ut från sin mest kylslagna och blåsigaste sida. Det blev hurtiga gaturejs mellan butikerna för att inte fingrarna alldeles skulle stelna till. En dag, när tjejligan växt till sig en smula, ska vi också ta del av äventyren utanför shoppingstråken. 

En dag när vingarna bär ska vi följa med kabinbanan upp till Åreskutans topp och ta oss till avlägsna dalar via knotiga stigar samtidig som den vidunderliga utsikten härskar i fjärran. Eller så kastar vi oss ned för branterna på heldämpad cykel under tiden att julbelropen stiger upp mot skyarna. 

Fram tills dess får tjejligan dödsföraktat klättra omkring på en safari-jeepen utanför tågstationen medan jag stampade kylan ur benen.

Helt utan att tveka stannade vi till vid Åre chokladfabrik på tillbakavägen. Bara åsynen av det bruna huset får tjejligan att ropa högt av glädje så det var väl egentligen ren självbevarelsedrift att göra den där inbromsningen. Vid det här laget vet samtliga i familjen vart provsmakningsskålarna står och förstår vikten av att noggrant och välplanerat smaka sig igenom sortimentet. Vi försöker förmedla och instruera om begreppet måttfullhet med viss effekt. Vi lämnade butiken med både gamla godingar som jordgubbsnibbs och nya favoriten bananpralin. Kan vara så att jag var den ende som var förfinad nog för att förstå storheten. Mer till mitt fredagsmyz mao. Vi återkommer om 7 månader. Får man hoppas på en utsökt mangopralin tills dess? Jag och mina smaklökar väntar otåligt.

Sysselsättning

Här har grundvattnet fått sig en gladelig påfyllning. Hela natten har droppar landat med ett taktfast trummade på tak och fönster. Framåt förmiddagen (med orden bra kläder och uselt väder sjugandes i öronen) försökte vi oss ut och fick 13 minuters härlig utevistelse i strilande regn och ljuvlig motvind. Sen var det någon som kastade in (den totalt dränkta) handduken och drog sig in mot den torra tillvaron. Två minisar följde efter som två gladlynta valpar.

Aktivering av två lystna barn kan vara en aning spännande i en stuga knappt större än en parkeringsruta. Målade naglar och sommarlov hör ihop lika mycket som choklad och PMS. Gosan har uppenbarligen blivit så stor att hon tydligen kan måla naglarna själv, nästan utan att måla utanför. 

När naglarna var torra och rastlösheten lurade i vråna bestämde vi oss för att sätta igång med ett kakbak. Helt demokratiskt och enligt rättviseprincipen läste jag receptet, Gosan mätte upp ingredienserna och blandande ned i skålen och Pyret stod för grimarserandet.

Pyrets partytrick tillika grand finale var att låna ut sitt perfect size pekfinger till hålgörande. Utan hål i kakan blir det svårt att få till en syltkaka då uppgiften kan inte nog prisas.

Töserna hade inte på något sätt veknat efter baket så vi rörde snabbt ihop en klassisk smet till. 

Havreflarn (utan bittermandel- mycket viktigt) och syltkakor på (för tillfället) renplockad järnspis. (Som inte används sedan sommaren 2010 då jag är manisk rädd för att nån ska bränna sig på 300° hett järn).  (Kan vara en lätt överdrift det där med gradantalet). Därefter lockade barnkanalen med förföriska toner och tjejligan begav sig dit. Typiskt. Då fick jag roa mig med att värma morgonens kaffe i micron och provsmaka ett par kakor. Slitigt men nån måste offra sig och den här gången verkade det vara Moi.

Charm

I Jämtland bor vi vid vägs ände. En slingrig grusväg omgiven av tät skog leder till den lilla röda stugan med vita knutar. Snickrad någon gång på 60-talet av en hugad jägare som ville ha någonstans att sova när jakten drog ut på tiden. Sedan kom maken och jag och förvandlade tak-över-huvudet till en plats att bo på. Snårskogen från vägen upp till stugan höggs ned, gräsmatta planterades och framförallt- el drogs in! Innan elen gjorde sitt antåg tog morgonkaffet en smula längre tid att få till. Tid som bestod av hämtning av ved som järnspisen skulle tändas med och väntan av att vattnet (som vi tidigare hämtat i fjällbäcken 150 m längre bort) skulle kokas upp innan den bästa av alla jordiska drycker kunde intas. Inte ens så här i efterhand var det charmigt. 

Något som däremot är full av charm, både i presens och futurum, är mängden av ljuva blomster som skjuter upp ur backen som om de inte hade något bättre för sig. 

Horder av goda hovor som vår Herre låtit gro i vägrenen. Midsommarblomster så här mitt i juli. För att bli något Ernst-infuerad men ibland räcker det med en yster smörblomma eller en stolt klöver för att hjärtat ska kännas lätt. Det är förövrigt ett trick att ta fram när livet känns så där lite motigt och rynkan mellan ögonbrynen fördjupas. What would Ernst do. Antagligen bli lyrisk över en sommaräng eller se djupet hos en fluga som surrar mot en finger-nedkladdad fönsterruta. 

Röd jätte

Att inte besöka Dalahästtillverkningens epicentrum när man åker igenom Dalarna är lika tabubelagt som att inte stryka med handen över Intihuatastenen i Machu Picchu eller äta friterade gräshoppor från ett hål i väggen i Thailand. Helt oförlåtligt.

Självklart ställde vi tjejligan i kö (Det var oväntat många Ungrare som vill bli fotade framför, bakom, bredvid och på tingesten) för att bli kastade upp på huvudattraktionen him self. När jag stod bredvid (som den oroliga mamman jag är) gjordes den stora upptäckten. Den fasansfulla grymma. Dalahästen är inte gjord av trä utan av glasfiber. Eller hur! Att Findus maträtter innehöll hästkött var väl en sak men att denna hästen inte innehåller trä måste väl ändå vara sju snäpp värre. Vem ska man tro på när allt är så här? 

Den betydligt mindre varianten består iallafall av saktfärdig fura. 120 000 kusar karvas årligen fram i Nusnäs, samtliga handmålade med känsla och passion ut i minsta lilla streck. Förutom de som såldes som sekunda, till halva priset. Helt korrekt, just en sån köptes med hem. Vem vet- om inte jag köpt den hade förmodligen den arma figuren hamnat i kakelugnen. Inte undra på att hjärtat ömmar.

Rad efter rad står de där prydligt och väntar. Rött är sött, grönt är skönt och blått är flott. Så det är jubliksom självskrivet att dalahästen har sin självklara plats i den nordiska inredningsstilen. 

Även Pyret ville ta sig en virtuell ridtur. Hon vägrade dock den stora i ardennerstorlek utan valde den nättare shetlandsvarianten hos konkurrenten på andra sidan gatan. Med glass i magen och kulturarv i sinnet kände vi oss redo att bege oss ut på vägarna igen. Det, och en konspirationsidé om en familjefejd mitt i idyllen. Hur kommer det sig annars att ena butiken hänvisar till grundaren A. Olssons och den andra tvärs över vägen till N. Olsson? Jodå minsann. Detta tåls att tänka på ett varv till. 

Knäckigt

Vi brukar inte ha för vana att detaljplanera semestern. I stora drag vet vi vad vi ska hitta på men finliret kommer vi på allt eftersom. Som att vi skulle åka via Dalarna upp till Jämtland för att ta ett exempel rakt ur luften. 

Väl i dalmasens domäner hakade vi på vägen som gick förbi Leksand knöckebrödsfabrik och vi lät oss självklart ledas in. Enligt gammal god tradition togs en ”rut”-bild. Syster yster, aka moster Ruth får med jämna mellanrum en sån här bild skickad till sig. Om jag får drista mig måste jag ändå glatt medge att att det där skämtet tröttnar man aldrig på! 

Korgen fyllde med årets årsförbrukning av knäckebröd, precis som sig bör. Pyret lyckades även i år klättra upp på stora provsmakingshyllan men utan att vare sig välta hyllan eller burkarna. Smidig tös det där. 

Vid entrén stod en food truck och prånglade iväg snabbmat a la knäcke. Min käre far brukar säga att allt som läggs på ett knäckebröd blir nyttigt då fullkornet dränerar fett, kolhydrater och andra livsfarliga substanser. Så just därför beställde vi knäckepizza med ett totalt rent och fritt samvete. Märkligt och förbluffade ätbart. 

Med råg i både mage och rygg var vi redo att attackera nästa turistmagnet. De röda hästarnas rike. 

Lever farligt

Livet på landet ska ju vara smockat av frisk luft, grönskande ängar och dana för sunda vanor, så därför blev nästa självklara anhalt farmor och farfars lantställe. 

Någon gång i förhistorisk tid sattes en repgunga upp i den gamla lönnen. Kvalitet var bättre förr så där hänger den än idag till Gosans stora glädje och min skräck. Räckvidden på trossen är enorm och hon hamnar säkert två meter upp i luften innan den pendlar tillbaka till ursprungsläge. 

Maken försöker med lugna stämma påtala att han minsann aldrig fick några större skador när han drasade i backen vid den där gungan när han var barn. När han sen lägger till att tösen är helförsäkrad, ja då blir mina höns-mamma-fasoner om möjligt ännu värre. 

Som tur är när inte Pyret upp till gungan-än. Hon får nöja sig med gosiga hästis och att tassa med bara fötter över mjuk gräsmatta. Hon upptäckte dock att livet på marken inte var helt riskfritt. Gungan blev hux flux ledig och Pyret knuffade kraftfullt iväg den med Hästis liggandes på. Mjukdjuret fick sig en ordentlig åktur och för tillbaka med en massiv krock, rakt i i Pyrets panna. En bula, sju minuters tårar, fyra försök att lägga kallt på bulan och otaligt många pussar senare var hon på gott humör på nytt.

När Gosan trots allt bevisat att hon hade förmågan att klamra sig fast på gungan och Pyret lovat att lämna den ifred kunde jag dra mig tillbaka till bakgrunden. När jag liksom efter en uppenbarelse hittade en gammal Fantomen från 1987 kände jag att sommaren blev rätt lyckat ändå. Bulor, högt svingande planer och goda läsupplevelser är väl sommar om nått? Sen get väl en lugn mamma lugna barn eller var det tvärtom?

Semestern keeps going strng

Att det blåste kuling på vindarnas ö var vi inte ett dugg förbluffade över, det var det där med regnet som slog i backen med en illasinnad frenesi som vi stod tveksamma inför. Efter att ha konsulterat både två och tre olika väderappar tog vi det kontroversiella beslutet att åka hemåt. Hela södra Sverige skulle täckas av regntunga moln så det blev inget med Halmstad med Tall ship race, inget Gekås, inget Astrid Lindgrens värld eller glasspaus i Söderköping. Sommaren håller på att regna bort. 
När vi nådde Stockholms stad hade vi helt plötsligt lämnat molnen bakom oss och solen strålade klart. Den första dagen hemma bestod av städ-tvätt-packa om- bonanza och dag två laddade vi med barnminnes-tillverkning. 

Vi sladdade förbi ICA och köpte fika och sen puttrade Ryds HT 500 iväg till en närbelägen vik. Doften av solvarm hud, salta vågor och coca-cola borde buteljeras och märkas upp med somriga minnen

Efter att fikar hade försvunnit ned i hungriga magar satte vi oss ned för att titta på utsikten. För så gör man på utflykter, det har vi lärt oss av Madicken. 

Rätt som det var kom en svanfamilj simmandes förbi. Alldeles bedårande. Visserligen började hanen fräsa och burra upp fjädrarna men fortfarande bedårande. 

Vi lämnade svanarna till sitt öde och gled tillbaka mot hemmahamnen. Väl framme påminde tjejligan att vi lovat dem glass i flera dagar för att efter nästa andetag glömma bort löftet. Så barnen fick äntligen välja glas och sen satte vi på bryggan och hörde vågornas kluckande. Efter 11 ljuva minuter hastade vi iväg för att packa in oss för inlefa del två av semester sommar 2017.