Den dagen då regnet skulle vara frånvarande satsade allt på ett kort åkte in till Östersund för att bli kulturellt och historisk berörda. En stor del av familjen är ju suckers för sådana ting och då är Jamtli som en omvänd Pandoras ask.
Himlens portar öppnade sig på väg in till stan och hela upplevelsen hotade till att gå om intet. Vattnet som dånade ned kom verkligen i en imponerande hastighet. Inte illa alls när regnet liksom studsar mot gatan så man blir blöt både uppifrån och på volley. Men, som vanligt, trägen vinner och den som mest tålamod brukar ju dra hem storvinsten. I form av uppehåll och strimmor av blå himmel den här gången.
Med barnen väl förankrade i handen tågade vi in till Jamtli och påbörjade vår runda ban genom olika tidsepoker och människoöden. Vid varje tidsmiljö befann sig skådespelare som tog sina roller på allvar och heder. De interagerade med barnen och svarade på alla frågor som ploppade fram. Som varför tjejerna på fäbovallen gick barfota och varför det låg en nyckel i bebisena vagga i huset från 1840. Man är ju lite av en skåderspelartalang själv (ehrm)och kunde inte låta bli att spela med en smula. Som när hippin i torpet 1975 frågade vad vi tyckte om att Palme skulle starta upp nya kärnreaktorer. Helt riskfritt blev mitt svar. Det är ju inte så att nått kärnkraftverk skulle drivas på så hårt att en härdsmälta skulle uppstå 11 år från 1975.
Hela parken är som ett stort lekbart museum. Hur hade gårdagens människor det egentligen? Finns det något bättre sätt att få veta än att snoka i skåp och lådor? Just så.
I 1970-tals området fanns helt fantastiskt ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med bokstavsföreställning! Finns det någon större glädje än att sjunga med i barndomsnostalgi? O vad det låter bra, det är o:na i ordet som gör det. Poesi och ljuv dikt.
Pyret var inte riktigt lika imponerad av kolossala bokstäver och lattjo lajbanlådan. Lilla fröken hopp-och-skutt hittade ett sagolikt bra sätt att använda de ikoniska elefanterna samtidigt som showen pågick i bakgrunden.
Vi avslutade besöket på det mest storslagna sättet vi kunde komma på- i slänggungekarusellen. Alltså, jag satt ju inte uppflugen på en sån där instabil grej. Risken var för överhängande att mina skräckslagna tjut skulle skrämma bort besökarna redan på parkeringen. Flygturen överlät jag till tjejligan och de genomförde åket med självsäker bravur.