Minns den snön som föll i fjo.. helgen

Ledig helg och utomhus väntar krispig snö och ljumma svävande vindar som krumbuktar sig mot ansiktet. Inte teodde vi väl aldrig att -6° Celsius skulle upplevas ljum men the beast from the east har obevekligt härdat kroppen med sina läskiga minusgrader i kombination med stormbyar.

I lördags dressade tjejligan och jag oss enligt flerlagersprincipen och begav oss på playdate där både de minderåriga och den (troligtvis snart) medelålders modern fick utlopp för de sociala behoven. Och fikabehovet också om vi ska vara ärliga. Vi började med fika-mania där tjejligan tillslut fick skjuta undan tallriken med en förnöjd suck. Nu tror inte jag på teorin om sockerhöga barn men om det skulle varit en möjlighet hade jag varit ännu mer övertygad om att valet att slänha sig ut i snömassorna var en über-strålande ide.

Vi tog med oss åkdon och gav dem en omgång nedför bergets karga norrsida. Fyra hål i nacken och så vidare.

Pyret lattjade med linbanan och höll i sig för kung och fosterland. Inte ens när ivägskjutsandet kombinerades med pendlande i både sidled och höjdled tappade hon greppet. Imponerande.

Någonstans därunder finns en studsmatta. Hopp-hej-di och studsar bäst som studsar sist.

Vi avslutade utevistelsen med gungmarathon och först när mina tår fått samma innertemperatur som ett fryst torskblock kunde barnen lockas med in.

Middag, lek och prat följde i en harmonisk följd. Timmarna flöt förbi och hux flux var tjejligans sovtid kommen.

Lördagar som den här vill jag buteljera, sätta upp på en piedestal eller varför inte fästa bakom ram och glas. Eller ännu hellre återuppleva på nytt. Reinkarnation gäller väl för goda minnen?

Elsas magi

Vissa meningar trodde jag aldrig skulle falla ur mig. Som att tacka nej till choklad eller att med lättnad peka ut genom fönstret och utbrista ett ”se det snöar”. Tjejligan har frågat i månader om det verkligen är vinter eller om hösten är sjukt jobbigt lång. Eftersom jag inte har en endaste högskolepoäng i metrologi har jag missmodigt skakat på huvudet och sagt något i stil med att Elsa nog har varit hemskt upptagen i Arendal.

Men så synkade nederbörd, vindar, termometern sjönk som en plumsad sten vilket medförde att snön föll i drivor.

Halva söndagen var vi ute och trampade ned snön i trädgården. Kanhända att jag om och om igen gör jag en inre high five för att vi har en pulkabacke i trädgården.

Snowracern brände snö och dammade is under medarna. Behöver jag säga att jag antingen blundar hårt eller kisar åt ett helt annat håll när tjejerna susade ned för backen och avslutade med en sladd precis innan de ska smälla in i altanen?

När tjejligan tröttnat på att skvätta snö lockade jag med dem upp i skogen. Skogspromenad är ett nästintill måste när solen skiner, snön gnistrar och knarrar under fotsulorna. Sen behövde jag en ny bakgrundsbild på telefonen (har fortfarande en bild från i somras, pinigt) så jag tvingade dem att ställa upp sig och se vänskapliga ut.

Sen följde ett vindlande äventyr där vi följde rådjursspår bland höga berg, snåriga slätter och omkullfallna stammar.

Sen, när vi kom tillbaka till tomten och de övriga gjorde snöänglar la jag mig ned i snödrivorna och tittade upp mot himlavalvet.

Om man tittar rakt upp och fejdar bort de snöiga träden så syns bara den blåklintsblåa himlen. Och då. Då kan man inbilla sig att sommaren snart är i antågande.

Student 2.0

Utveckling och kunskap. Vetgirighet och kunskapstörst. Bring it on! Om två år kan jag skriva specialistsjuksköterska i onkologi på CV’t

Första steget är avklarat: att hitta till KI och föreläsningssal 411.

Väskan är full av kurslitteratur. Mitt gamla pennfack är självklart nedpackat. Det har hängt med sedan jag sydde det (under ruggiga förhållanden) i femman, genom hela grundskolan, gymnasiet och högskolan. Vore ju hur konstigt som helst om det inte fick hänga med till universitetet.

Steg två är att bli kursetta. Först ska jag bara återaktivera minnen kring validitet, induktiv och urval. Lyckligtvis är jag en keeper av Guds nåde för jag hittade mina gamla metodik-böcker från grundutbildningen. På mitt modersmål.

Från och med nu så är jag halvtidsstudent och halvtidsarbetande. Om två år kan jag skriva specialistsjuksköterska i onkologi på CV’t men först ska jag gå in på lektion nummer ett och hitta nya kompisar. Sådana som man kan luncha ihop med och föra massvis av faktaspäckade resonemang med. 

Tänk att man kan plugga utan att bo i en källare, äta nudlar och ha utspädd mjölk på gröten. Det här skulle jag ha vetat 2003 när jag började grundutbildningen. Student 2.0 tror jag bestämt.

Kyssäkta

Inte för att jag inte tror att hon har mina gener men jag undrar ibland vem hon har fått sina olater ifrån. Jag har läppstift i mitt ägo. De ligger fick mestadels nerpackade i en låda i badrummet och mognar på sig inför den dagen då jag inte har torra läppar eller har mer än fyra minuter på mig att dutta färg i ansiktet. Så ungefär en gång i kvartalet smetas det pigment på läpparna.  

Min yngsta lilla Gosa har däremot anammat läpptisftet med hela sin varelse. Häromkvällen undrade jag vem som rumsterade om i badrummet och fann denna här. Pussmun och hand på höften. Är det nu jag ka kulla allt på förkolans influenser? Den ungen får iallafall vänta tills hon kommit över på andra sidan av 30-strecket innan hon får skaffa instagtam. 

Dagen J

Äntligen kom dagen som alla suktat efter i minst 11 månader. Den kom nanske inte iklädd i ett tjockt vitt täcke och bitande kyla men likväl höljt i hopp och förundran.

Nån timme efter frukost knackades det på dörren. Nån (en liten rödklädd figur med mjuka tofflor och luvan på svaj månntro?)  hade lämnat en korg med paket till de två yngsta pysarna.

Det kan ha varit makens idé för att vi skulle få dricka kaffe i lugn och ro, utan att höra små viskande frågor om när julklapparna egentligen skulle få sina papper avslitna. Legot är dannerlihen en fantastisk grej! Det sysselsatte tjejligan lika länge som det tog att smaska i sig sju sorters sötsaker, visa modern (min alltså) samtliga bilder i telefonen sedan vi sågs sist samt bläddra igenom ett.gammalt Gaston-album.

Därefter råkade jag hjälpa till att först dementera byggena för att sedan montera ihop dem igen och vipps så var det dags för Kalle Anka. Varje år känner jag ett visst ansvar över att tjejerna verkligen på allvar ska förstå hur underbart det där med Kalle Ankas jul är. I den lektionen i går ett visst ”när jag var liten ” och en förklaring över antalet TV-kanaler (2) och bristen av barnprogram (45 min på vardagatna) och inget internet med playtjänster. Förklaringen föll i torr jord. Tror mest att de undrade över varför de bara fick se snuttar av filmerna och varför alla djuren såg så saliga ut i slutet när Benjamin syrsa sjöng. Gosan frågade om vi som levde förr tiden också tyckte det var vackert. Tack och adjö.

 Julevangeliet lästes och julklapparna delades till slut ut. Tystanden stördes bara av prasslande papper ljudet av lagom skummande julmust. Frid och fröjd i vart hus. 

14 kort togs av barnen framför granen och detta blev det som utstrålade mest harmoni och lycka. Fast lyckligaste var nog jag. Julen är inte alls bara barnens högtid. Jag fick också min bit av kakan. Här får man inte bara fira jul hemma med de allra närmaste utan här går man och får både hudvårdsprodukter och en bandkantare i julklapp. Min torrboll till hud kommer bli så nöjd och alla mina tjog av syprojekt kommer gå så galant. Var det nån som så frid och fröjd med ett litet ho ho ho? Antagligen från mig

Kladd-elsiner

Den där tomtenissen Nisse ja. Han har hållt sig sysselsatt nätterna igenom. Ibland tror jag att han lider av insomnia och skulle vara behov av något lite lätt sederande. Fram tills att antingen diagnos ställs eller att han flyttar tillbaka till tallroten kommer antagligen hyssen fortsätta. 

En morgon upptäckte tjejligan att Nisse har kluddar-egenskaper. En lättnad infann sig när vi såg att han valde att använda frukten som canvas och inte vardagsrumsväggen. Som den uppmärksamme ser är det självklart ekologisk frukt. Det beror inte alls på att det var extrapris på apelsinerna utan för att jag inte matar mina barn med gift (eller låter dem äta plockgodis under calici-perioden eller måla med vattenfärger utan förkläde) Helt sant. Ehrm. Nu återstår det bara att se om tjejerna blir besvikna över att enhörningarna saknas. Får väl hälsa från Nisse att antalet apelsiner tog slut innan han fick in snitsen. 

December har fullkomligt skenat iväg. Veckorna har bestått av måndag och fredag, de resterande dagarna har blurrat förbi utan att göra sig så värst märkvärdiga. Hux flux har samtliga adventsljusen tänts och julen är snart hänvisad till minnenas allé.

Familjen tog sig ett par dar innan julafton ned till ön i söder och välkomnades av regn, blåst och ett par blyga plusgrader. 

Det är något visst när himlens grå dis smälter samman med havets grå vågor. Regn i horisontellt läge och frisyromvandlande blåst känns en smula mer naturligt på Öland än hemmavid. Det ska blåsa på Öland (därav alla väderkvarnar som står uppradade) och det kan ju aldrig regna för mycket innan midsommar. 

Uteaktiviteter var dock inget som fick tjejligan på fall. Det enda som förmådde dem att gå ut igenom ytterdörren var för att, snabbare än en kobra hit by lightning, kila igenom trädgården och ta sig in till hönshuset. Mormor och morfar har nämligen blivit hönsfarmare. För två stadstjejer kan det vara det mest spännande som har hänt sedan de såg poliser springa omkring efter knivmordet som ägde rum 200 m från skolan i höstas. (Annars är stadsdelen väääldigt lugn och sansad). 

Mormor och morfar har fostrat fjäderfäna väl och Gosan kunde både handmata och stryka dem över fjädrarna. 

Efter att ha hittat ägg i värpredet (bingo) strök tjejerna tillbaka in i stugvärmen igen. Vem behöver skärmtid när det finns reliker från 1980-talet att sysselsätta sig med? Fluffriserade barbiedockor med skimrande axelvaddsklänningar och matchande hatt. De verkar tycka att kreationerna är lika vackra som jag och syster yster gjorde när det begav sig. 

Det må vara grått ute men ingen gråt finns att finna inne. Tindrande stjärnor i både barnen ögon och i toppen av julgranen. Värmande sällskap och värmande mat. Här kan vi stanna.